andreassonikina

Jag har länge tänkt att berätta för er om vår ayi, alltså vår hemhjälp, och våra tankar kring detta men det har varit svårt att formulera. Som svensk är jag van vid att klara av allt själv. Vi hämtar, lämnar vid skolan, tvättar, lagar mat, plockar undan och har dåligt samvete for att vi allt för sällan stryker eller skurar golv efter den snabba obligatoriska dammsugningen.

Här lönearbetar jag inte för tillfället. Vi bor i ett fint hus där vi inte behöver sköta trädgården. Barnen går i en skola inom gångavstånd. Varför i hela friden skulle vi behöva någon hemhjälp?

De flesta grannar har en eller två ayi. Det är kvinnor som för en liten lön arbetar i ditt hem och tar hand om de vardagliga bestyren. Under sommaren, när vi precis flyttat in, ringde flera kvinnor på dörren och erbjöd sig att arbeta som vår ayi. Vi sa hela tiden nej. Till slut träffade jag på en svensk man som skulle åka hem. Han sökte efter en ny familj till sin ayi som enbart arbetade tre dagar i veckan samt tre timmar pa lördagen. Det kanske vore något for oss, tänkte jag. För visst har vi alla drömt om ett lyxigare liv där man slipper göra de tråkiga delarna av hushållsarbetet.

Efter en intervju och en löneforhöjning började Shao hos oss. Hon bor inom cykelavstånd och har make och en son på 19 år. Hon städar, tvättar, stryker och lagar ibland mat.

Det är oförskämt skönt för Ulf och mig att slippa stryka skjortor och tvätta fönster samtidigt som det  inte känns är helt bekvämt att ha någon i sitt hus. Hur kan jag rättfärdiga att jag sitter vid datorn och skriver i bloggen samtidigt som hon diskar och stryker? Ibland går jag till och med upp lite tidigare på morgonen för att plocka undan lite innan hon kommer...

Kommunikationen är annars det som är svårast. Hon säger något och jag förstår väldigt lite. Jag ber henne göra något och hon förstår lika lite. Viljan att kommunicera finns dock och vi skrattar båda åt att vi inte förstår varandra. Ibland om det är något speciellt som ska sägas  använder vi vår lärare i kinesiska som tolk. Då kan vi berätta mer om vad vi vill och hon kan till exempel be oss köpa en riskokare.

De sista veckorna har det blivit lättare att prata med varandra. Jag har fått ett större ordförråd och kan säga idag och i morgon och jag tror att vi är mer trygga med varandra.

För tre veckor sedan fick vi ett litet chockbesked av vår bostadsmäklare. Vår hyresvärd har sålt huset och den nye värden ville att vi skulle flytta ut inom sex veckor. I panik fick vi titta på mängder av hus och fundera på var vi skulle kunna bo. Detta precis när vi kände att vi hade börjat få upp saker på väggarna.

Efter den första helgen av hustittande lugnade vi ner oss och läste vårt kontrakt. Där står det på svart och vitt att kontraktet inte får brytas.  Vi började att kräva kompensation via ombudet och vägrade titta på fler hus med ombudet innan det var klart med oklarheterna kring vårt kontrakt. Samtidigt hade vi fått kontakt med en annan mäklare som kunde visa oss fler hus i det område vi vi var mest intresserade av.

Så igår fick vi äntligen besked att hyresvärden ska betala två månadshyror som straff för det brutna kontraktet och utflyttningsdatum blir 20 december. Med vår nya mäklare har vi dessutom hittat ett hus där förhandlingar kring kontrakt pågår.

Så till jul bor vi i ett nytt hus i ett nytt område.





Här är utsidan av huset som förhoppningsvis blir vårt.





Här ser ni en del av vardagsrummet.




Här är en del av trädgården från det andra vardagsrummet i huset. Innan vi flyttar in ska det målas om och beställas många nya möbler.


Detta är ju inte det ända som har hänt här sen sist. Som ni märker har vi äntligen ändrat tangentbordet till ett svenskt, (vilket ibland  i och för sig ställer till problem i att vi inte längre hittar andra symboler). Vi har haft besök av Ulfs mamma Gullan och lillebror Michael. Vi har adopterat en hund. Så håll utkik på bloggen för inom kort kommer mer om familjens Andreassons äventyr i Kina.

Ingeborg