Vårt nya liv i River Garden
Som brukligt är slussades vi - när vi väl insett att en flytt var oundviklig - runt till ett stort antal hus ute i Shunyi-distriktet, där de flesta västerlänningar med barn huserar. Avgörande för vårt slutliga val var primärt området: nära skola, restauranger, cafeer och affärer och dessutom generellt mer livfullt jämfört med det gamla området; områdeskontoret anordnar bl.a. utflykter och fikatillfällen. (Inför stundande kinesiskt nyår ska de t.ex. hålla ett dumplingparty, som vi ser fram emot att ta del av.) Klubbhuset håller också betydligt högre standard än på förra stället - inte minst servicen hos "management". Men här finns även bassäng, biljard, fussball, styrketräning, träningshall och ett litet bibliotek. Det betalar vår hyresvärd för - och vi har fri tillgång. Det finns också spa, frisör, några butiker, inomhusrink (men den måste man betala extra för) och ett bageri. Vad var då bättre i det förra området? Det var glesare mellan husen, grönare och en fin damm i mitten av områden, vilket gjorde det trevligt att promenera på kvällarna - hundägare som vi nu blivit. Dessutom har resorna till och från ulfs jobb nu blivit längre.
I Legend Garden var de flesta grannarna svenskar eller kineser. Här är det folk från hela världen, med viss tonvikt på amerikaner. (Deras ambassad har köpt hus här för att nyttja som personalbostäder. Det förklarar även - tror vi - de många vakterna). När det väl blir lite varmare - förhoppningsvis inom kort, just nu är det svinkallt - ska det bli roligt att lära känna grannarna bättre.
Huset är ungefär lika stort som det i Legend Garden, men ganska annorlunda utformat. Över lag är husen som utflyttade västerlänningar bor i större än de hus som man har råd med i stockholmstrakten, men samtidigt är byggkvaliteten ofta bristfällig). En fördel med nya huset är att övervåningen nu inte enbart används att sova i. Särskilt det stora sovrummet går bra att leka i. Dessutom finns det teve och dator i samma rum som utövar lockelse på barnen - särskilt grabbarna. Nedervåningen har en väldigt öppen planlösning med matplats i mitten. Vi trivs i det stora hela. (För de som vill upptäcka huset ännu närmare finns gästrum med dubbelbäddsoffa).
Även vår ayi, Shao, verkar nu trivas bättre här - hon var skeptisk i början efter att arbetat nästan hela sitt vuxna liv i Legend Garden.
Vi har sen inflyttningen dock haft ett återkommande dilemma: diskmaskinen. Den totalstrejkar mest hela tiden, förutom när reparatören kommer hit. Då spinner den som en katt. Får se om vi får någon ordning på den innan vi flyttar härifrån.
Den 6 februari är det dags för fest i nya huset. Ulfs arbetskamrater är inbjudna. Om allt faller på plats ska vi till dess också vara innehavare av en Volvo som Exportrådet vill sälja. Den är mörkblå, 15 år gammal, automatväxlad och kommer att vara nyttig, bl.a. vi ska hämta besökare på flygplatsen. Mer vardaglig nytta kommer den att ha för Ulf att ta sig till och från jobbet med. Även helgutflykter kommer att underlättas, då vi slipper använda oss av dyra chaufförer med bilar varje gång vi vill hitta på nåt.
Här är lite bilder från området och huset.
"Stora" gatan som leder fram till klubbhuset. River Garden består av strax över 400 hus, med klubbhuset som naturlig samlingsplats. Som vanligt i Kina kör bilarna för fort i området. Vägbulorna hjälper lite, men inte tillräckligt.
Här är livsmedelsaffären "Jenny Lou" som ligger vid torget utanför. Finns också ett ganska stort antal andra butiker och serviceinrättningar också. Torget är amerikanskt så det förslår. Affären Jenny Lou är inriktat på västerlänningar, och rika kineser med utlandserfarenhet. Det mesta är importerat och kostar mer än i Sverige.
Här är då vårt hus i området. Basketkorgen har vi ännu inte utnyttjat. Det har varit för kallt för att det skulle kännas aktuellt. Trädgården är inte särskilt stor, men är inhägnad så att vi kan släppa ut Lova utan att hon kan rymma.
Barnen har skrivit kinesiska nyårshälsningar som vi satt upp på fönstret. Vi vet inte mer än att det ska vara lyckönskningar av nåt slag.
Fikahörnan. Här sitter vi ofta och dricker te. Brasan ska fungera, men vi har inte provat den ännu.
Solrummet - som bostadsmäklarna kallade det - med matsalen i bakgrunden. Hoppas vi inte smashar nån av rutorna...
Miriams rum, som är det stösta av barnrummen.Om ni undrar vad det är för mackapär vid sängen är det en luftrenare som ska rena smutsig pekingluft för (nervösa) västerlänningar. Dess verkningsgrad känns ännu inte bevisad - men som alla andra vågar man inte chansa och ta bort den.
Alfreds rum lite "von oben".
//Ulf
Semester i Yunnan
28 december åkte hela familjen i väg på den efterlängtade backpacker-semestern till Yunnan, i Kinas sydvästra hörn. Eftersom vi tänkt använda bloggen som minnesbok följer här en längre redogörelse för resan. Om ni inte orkar läsa kan ni hoppa direkt till bilderna i slutet.
Resan påbörjades egentligen kvällen innan efter att en av mina (alltså Ulfs) kollegor, Madame Sun, ringde och berättade att vi inte skulle oroa oss för de två jordbävningar som dagen innan drabbat Yunnan - vilka vi dittills inte hört något om. Hon sa att de var bara mindre, inte ens fem på Richterskalan och att endast några tiousental blivit hemlösa. Det räckte om vi tog med oss en ficklampa "ifall-ifall". Vi hittade ingen ficklampa och beslöt oss för att inte säga nåt till barnen om de omskakande (häpp!) händelserna.
Efter mellanlandning i Kunming var första anhalten Lijiang, en stad på ca 3 000 m höjd en bit på väg upp i Himalaya. Staden är känd för sin gamla del och lockar till sig en hel del turister - nästan uteslutande kinesiska. Vi bodde en bit utanför själva staden i den (mycket) gamla handelstationen Shuhe, tillika den plats som räknas som födelseort för Naxi-folket, vilka ännu sätter sin prägel på området. Själva Lijiang var lika fint som dess rykte gjorde gällande och att bara promera omkring och komma vilse i gränderna var en upplevelse.
Två dagar senare bar det av nedför bergssluttningarna mot nästa stad; Dali - som är hemvist för en annan av Kinas erkända minoritetfolk, Bai-folket, vilket också satte sin prägel på denna stad (framför allt i kvinnornas kläder). Dali påminner delvis om Lijiang i meningen att det är en stad med gamla anor som under senare år börjat locka till sig allt fler turister, särskilt kinesiska. Samtidigt var det ett annat stuk på arkitekturen så det kändes inte som att besöka samma plats ytterligare en gång. De kanske mest minnesvärda sakerna i Dali var en scenisk promenad uppe i bergen (där tyvärr Edvin kände sig dålig) och det läckra hotellet vi bodde på. Här firade vi också nyår. Fast eftersom vi somnade bara några minuter före tolvslaget kan man väl egentligen inte kalla det för firande för vår del. Till vårt försvar - att vi inte stannade uppe till tolvslaget - vill jag tillägga att eftersom Kina traditionellt utgår från månkalendern (där nyåret i år infaller i slutet av januari) så trodde vi att det inte skulle vara nåt firande alls i staden. Men bara några minuter in på 2009 väcktes vi av ett klassiskt kinesiskt smatterband precis utanför fönstret - vilket påminde oss om vad andra redan upptäckt: ger det anledning till ett gott kalas tar kineserna gärna traditionen till sig.
Det visade sig mer problematiskt än väntat att komma till nästa anhalt på resan, Jinghong, som ligger i regnskogsområdet ganska nära den burmesiska gränsen. Flyg var för dyrt och en vanlig bussresa skulle vara i närmare 15 timmar. Till sist beslöt vi oss för nattbuss. Detta blev en både skräckfylld och underhållande upplevelse. Bussen var som en stor sovsal på hjul. Sådana kör i stort antal över provinsen i hiskeliga farter på dåliga vägar. Tyvärr hade vi inte undgått att läsa om alla de olyckor som sker med bussar på den kinesiska landsbygden, så att skumpa fram i becksvart mörker med anade och ibland synliga stup till höger och vänster gjorde den tröttaste resenär (undertecknad) klarvaken. Även Edvin och Ingeborg hade vaknatt av oro över framfarten. Att bussen inte heller bytte chaufför och att han inte ens tog pauser utan bara körde timme ut och in gjorde oss inte mindre oroliga. Samtidigt var det en storartad upplevelse som påminde oss föräldrar om tidigare vådliga färder under backpacktiden i ungdomen i Latinamerika.
Nåväl, väl framme i Jinghong tog vi direkt en buss vidare till naturreservatet Sanchahe, mest känt för att där finns en stor andel av Kinas kvarvarande (några hundratal) vilda elefanter. Vi beslöt oss för att obesett hyra en av de trädkojor som finns i en del av området, precis ovanför en av elefanternas favoritbadställen. Förhoppningen var att på kvällen få se några av de sällsynta djuren. Kojan var i dåligt skick, men i alla fall hyggligt ren. Det blev ganska stämningsfullt när människorna började försvinna vid halvsextiden och det bara var vi och djungeln kvar. Sen kom det ytterligare några personer som skulle bo i kojor liksom en parkvakt som bevakade oss, så vi blev inte riktigt så ensamma som vi trott. En stor del av kvällen ägnades åt att i tystnad spana utefter floden efter elefanterna. Vid ett tillfälle sprang vi upp från flodbädden för vi trodde att de var på ingående, vid ett annat vaknade vi mitt i natten och rusade ut fast övertygade om att nu var det dags. Båda tillfällena hade vi fel (vid andra tillfället var det sannolikt apor som levde rövare), och det blev tyvärr inte några vilda elefanter. Fast upplevelsen i dess helhet var ändå fantastisk.
Ska också tilläggas att under hela resan har människor tittat, kommenterat och tagit bilder på oss - vilket vi är ganska vana vid vid det här laget, men runt elefantparken var det extra mycket. Ibland tar det närmast parodiska dimensioner, som när en kvinna satte sig ner vid vårt bord och bara råstirrade ut Miriam utan att säga något, inte ens när barnen tilltalade henne. Men det är i alla fall något hundratal som tagit bilder eller filmat oss, en del öppet några i smyg (fast det märker man ofta).
Utan att veta riktigt hur vi skulle ta oss till nästa anhalt, Puér, Kinas kanske mest kända testad (ofta kallad Simao), gav vi oss iväg med full packning framåt förmiddagen. Det ledde till att vi en timme och en promenad och kortare bussresa senare stod vid vägkanten av en motorväg "in the middle of nowhere", hoppandes på att en ny buss skulle kunna ta oss vidare, men ändå inte säkra på att det verkligen skulle ske - särskilt inte eftersom det inte kom så mycket trafik på vägen. Efter en stunds väntan lyckades vi vinka in en större buss som passerade och som förde oss till destinationen. Staden Puér minns vi mest för "baklängesrestaurangen", vilket var en västerländsk restaurang vid sidan av hotellet där vi beställde in set menues till lunch. Rätterna kom i totalt omvänd ordning; först fick vi alla en fruktsallad med kolasås, sen kom pizza till oss alla, följt av en soppa till de vuxna medan barnen fick vänta. När de vuxna ätit klart fick barnen glass, vilken knappt hann påbörjas innan deras huvudrätt kom: kycklingklubba med pommes frites. Allt var dock mycket gott och vi besökte stället även på kvällen, dock beställde vi denna gång a la carte.
Dagen efter väntade en sju timmar lång busstransport till Kunming, Yunnans huvudstad. Resan gick genom ett magnifikt landskap. Det kändes också givande att se mer av normal kinesisk landsbygd, så att man får bättre förståelse för förhållandena i landet. Själva Kunmingvistelsen kröntes av en intressant promenad genom otroligt livaktiga kvarter runt järnvägs- och busstationen.
Roligast på resan var att vara så intensivt med barnen och att det funkade så bra att backpacka med dem. Tror att de, liksom vi vuxna, upplevde det hela som ett äventyr. En insikt vi gjorde under resan är att den tafatta kinesiska Ingeborg och jag ännu så länge tillägnat oss var till oerhört stor hjälp för att kunna ta oss fram i landet.
Mellanlandning med promenadpaus i Kunming, staden som i Kina är känd för sitt milda klimat: staden med evig vår, som den ofta kallas. Det var härifrån vi också avslutade resan med att flyga tillbaka till Peking åtta dagar senare.
Ulf och Alfred skålar i te första kvällen i Lijiang på en utomhusrestaurang där servitriserna gick omkring i kulturrevolutionsuniformer och väggarna pryddes av kinesisk revolutionskitsch och propagandabilder. Är det inte en storartad paradox, att kommunistsymbolerna används till att locka västerländska kunder? Mao torde spinna i sin grav.
Dans på kvällskvisten i "vår" by Shuhe, utförd av traditionellt klädda Naxi-ungdomar och en del turister. Naxi är en av Kinas 56 erkända etniska grupper och de präglar området runt Lijiang.
Grabbarna poserar i Lijiangs gamla stad. Kanaler så som denna rinner genom hela staden och bidrar till dess pittoreska utseende.
Tjejerna poserar vid en typisk gata i den gamla delen av stan. 
Turistfälla nummer ett: Edvin med örn på armen i Lijiang.
Turistfälla nummer två: Alfred och Miriam rider på hästar vid stora torget i Lijiangs gamla stad.
Stadsbild från nästa stopp på resan, Dali.
Barnen sittandes vid ett nybyggt torg i Dali. Ett spännande inslag i staden var att på några platser var bebyggelsen inte gammal utan modern, samtidigt som den kändes harmoniskt integrerad i den "gamla" staden. Något för svenska samhällsbyggare/arkitekter att inspireras av?
Uppe på stadsmuren, som fortfarande finns kvar i vissa delar liksom de magnifika portarna till staden. Bergen tornar upp i bakgrunden. 
Den äldsta och högsta av de pagoder som fortfarande finns kvar strax utanför Dali - rest på 800-talet. En gång i tiden ska de ha varit hundratals i omgivningarna, nu återstår bara några stycken.
En av dagarna tog vi en linbana upp i bergen för att se på utsikten och ett tempel, men råkade dessutom hitta en av de mest spektakulära promenader vi någonsin tagit. Som vanligt lyckas bilden inte göra verkligheten rättvisa.
I Dali hittade vi också det, i vårt tycke, bästa cafeet i Kina, dit vi återkom ett antal gånger för att dricka vaniljte och äta hemlagade bakelser, kakor och pajer. Namnet var passande nog "The Sweet Tooth".
Efter en lång bussfärd genom natten på hiskeliga vägar i lika hiskeliga farter har vi anlänt till Jinghong. Tröttheten går inte att ta miste på. Som synes är det inte längre berg utan palmer som skapar inramningen.
Ute i regnskogen i naturreservatet Sanchahe. I bakgrunden syns den trädkoja vi övernattade i och från villken vi förgäves hoppades att få se några av de kvarvarande vilda asiatiska elefanterna badandes i den flod som kan anas bakom/nedanför Edvin. Exploateringen av området har kommit sent. Det var inte förrän i mitten av 1990-talet som man lyckades fånga den största flocken på bild.
Ingeborg gungandes på några hängande trädstammar. På stigarna kunde man läsa skyltar med text som "var tyst så att du inte retar upp elefanterna" och "var medveten om att elefanter kan dyka upp utan föraning". I det gigantiska området ska också finnas - i alla fall enligt guideböckerna - ett litet antal tigrar och leoparder.
Ytterligare en turistfälla, denna gång Miriam med en massa fåglar på händerna och på huvudet. Givetvis mot en viss betalning. Även försäljarna av denna turistfälla tyckte hon såg så söt ut att de tog en massa egna bilder.
Familjen väntar vid en motorväg i förhoppning om att det ska stanna något fordon som kan kunna ta oss till Puér. Något surrealistisk upplevelse, men en del av äventyret.
Vy från bussfönstret på väg till resans sista anhalt, Kunming.
/Ulf
