Miriam fyller år!
Idag fyllde Miriam 6 år. Det var en stolt ung dam som blev väckt på morgonen med sång, ljus och paket. För att hinna ta det lite lugnt vid frukosten bestämde vi oss att inte åka med skolbussen utan tog taxi till skolan.
Miriam valde att ha på sig sina nya kläder hon fått i present och till detta hade hon halsband och nytt fint armband. På skolan möttes hon av sina kompisar som alla gratulerade henne.
På eftermiddagen bjöd hon hem alla tjejer i klassen på hembakta pepparkakor, kladdkaka och dryck. På kvällen byggde vi alla nyinköpt Lego. Prinsessor, pirater och militärgubbar trängdes på matsalsbordet.
En nyväckt stolt 6-åring, visst blir man glad i hjärtat av detta kort!
Att öppna paket i sängen är härligt. Där fanns mjuka och hårda paket samt sådana som skramlade. Spännande!
Efter en innehållsrik dag somnade Miriam på Lovas matta på golvet i datorrummet.
Nu sover alla barnen och det är snart dags för mig också. Jag fastnade dock vid datorn när jag skulle ladda I-poden och började lyssna på all svensk musik som den är fylld med. Tänk att det är först idag som jag förstod att man kunde lyssna från datorn med de högtalarna och inte alltid behöva använda öronsnäckorna. Man lär sig något varje dag!
/Ingeborg
Tankar en söndagskväll
Det är tyst i huset och alla sover. Till och med Lova har krypit ihop på sin favoritplats nedanför datorbordet. Ulf är i Sverige och ska vara där i en vecka.
När man flyttar långt bort från släkt och vänner blir relationer man har ännu tydligare och viktigare. Hemma i vardagen tänker man inte så mycket på de relationer man har till människor i sin närhet. Men det förändras när man flyttar. Vissa relationer känns nämre genom ständig datorkontakt, andra slumrar lite ett tag på grund av distansen. Men tack och lov att det finns dator, Skype och en vetskap att relationer alltid kan återupptas!
Nu i veckan har vi haft ytterligare gäster. Det var våra grannar från Vallentuna. De har bott i ett par dagar hos oss och det har varit mycket trevligt. När man stressade runt i vardagen i Vallentuna, fanns de där men man hade inte riktigt tid att stanna upp och vårda relationen.
Men helt plötsligt på andra sidan jordklotet så fanns tiden att umgås och uppskatta varandra. Vi har haft det mycket roligt ihop och vi fick till och med nybakta baguetter en morgon tillsammans med receptet så att jag (eller ayi... hihi) kan baka dem själv nästa gång.
I vår nya vardag finns det också många relationer. Det blir naturligt så vi att träffar de svenskar som finns i området. Här finns många trevliga människor. Men det är inte en helt lätt relation att hitta och fördjupa. Dels är alla här en kortare tid, dels är vi för många svenskar för att alla ska umgås men för få för att det inte ska uppstå känslan av den lilla byns instängdhet.
I början var jag med på alla sociala aktiviteter som fanns. Det kändes viktigt att träffa alla och finnas med överallt. Men nu har jag hittat en vardag även i det sociala. Jag hinner inte vara med överallt och behöver inte det. Det ska bli spännande att se hur dessa relationer kommer att utvecklas under våra år här. Vilka får vi med oss hem att forsätta att vårda i Sverige?
Nu är det dags för mig att sätta mig med de kinesiska tecken. Det är lektion i morgon och jag har ännu inte gjort läxan. Men ta en stund och tänk över era relationer. Det kanske finns någon som det var länge sedan ni hörde av er till.
När man flyttar långt bort från släkt och vänner blir relationer man har ännu tydligare och viktigare. Hemma i vardagen tänker man inte så mycket på de relationer man har till människor i sin närhet. Men det förändras när man flyttar. Vissa relationer känns nämre genom ständig datorkontakt, andra slumrar lite ett tag på grund av distansen. Men tack och lov att det finns dator, Skype och en vetskap att relationer alltid kan återupptas!
Nu i veckan har vi haft ytterligare gäster. Det var våra grannar från Vallentuna. De har bott i ett par dagar hos oss och det har varit mycket trevligt. När man stressade runt i vardagen i Vallentuna, fanns de där men man hade inte riktigt tid att stanna upp och vårda relationen.
Men helt plötsligt på andra sidan jordklotet så fanns tiden att umgås och uppskatta varandra. Vi har haft det mycket roligt ihop och vi fick till och med nybakta baguetter en morgon tillsammans med receptet så att jag (eller ayi... hihi) kan baka dem själv nästa gång.
I vår nya vardag finns det också många relationer. Det blir naturligt så vi att träffar de svenskar som finns i området. Här finns många trevliga människor. Men det är inte en helt lätt relation att hitta och fördjupa. Dels är alla här en kortare tid, dels är vi för många svenskar för att alla ska umgås men för få för att det inte ska uppstå känslan av den lilla byns instängdhet.
I början var jag med på alla sociala aktiviteter som fanns. Det kändes viktigt att träffa alla och finnas med överallt. Men nu har jag hittat en vardag även i det sociala. Jag hinner inte vara med överallt och behöver inte det. Det ska bli spännande att se hur dessa relationer kommer att utvecklas under våra år här. Vilka får vi med oss hem att forsätta att vårda i Sverige?
Nu är det dags för mig att sätta mig med de kinesiska tecken. Det är lektion i morgon och jag har ännu inte gjort läxan. Men ta en stund och tänk över era relationer. Det kanske finns någon som det var länge sedan ni hörde av er till.
Silverpagoderna, en härlig utflykt!
Det är kul med gäster! Vi har haft en del sådana på sista tiden. Efter Gullans och Michaels besök var det dags för vänner från Vallentuna. Det var klasskompisar från Vittra. De hade med sig hälsningar från kompisar och fröknar från skolan. Dessa hälsningar värmde och gladde oss oerhört.
Vännerna var i Beijing i en vecka och vi träffades så mycket man kan mitt i vardagen. Det var lek hemma hos oss, restaurangbesök och slutligen sov de över hos oss sin sista helg. Då ville vi upleva något speciellt som vi inte hade sett förut. Vi fastnade för Silverpagoderna som är ett tempelområde en timme utanför Beijing. Nu finns det bara en fåtal pagoder kvar men området är vackert och man kan vandra uppför "silverbergen".
Vi hyrde två chaufförer som körde bägge familjerna och Lova fram och tillbaka till Silverpagoderna. Resan var lång men med en fantstiskt utsikt. Det var slingriga vägar med berg runt omkring. Vi åkte förbi tåg med kolvagnar som var så många att vi varken kunde se början eller slutet på tågraden.
Det var strålande sol men med en kall vind.
Här ser ni de pagoder som finns bevarade.
Innan vi började vår vandring upp till toppen tog vi vår matsäck här vid foten av berget. Barnen sprang omkring och undersökte området.
Lova tyckte det var en toppenutflykt. Hon kräktes visserligen i bilen på hitvägen men att vara ute i solen och klättra i berg var helt OK.
Glada kompisar har fikapaus innan klättrandet.
Nu är vi på väg uppför. Det var högt! Men vi tog paus och fick ny energi av medhavda nötter.
Här är vi på en av plattformar som fanns på vägen. Långt nedanför vid fötterna kan ni skymta pagoderna. Bakom männen långt borta i bergen kunde vi se kinesiska muren slingra sig upp för bergen.
Det var en fantastisk utsikt. Från denna plattform var det en klättringsdel kvar till yttersta toppen. Men vi valde att stanna här. Vi skulle ju också få ner 5 barn och en hund för alla trapporna igen. Nerför var nästan mer kusligt då det låg löv överallt och det var lätt att halka.
Väl nere väntade våra chaufförer och tog oss hem igen. Då var vi möra, trötta och hungriga. Vi gick till vår lokala restaurang och åt god mat.
Dagen efter var det dags för vännerna (med rejäl packning) att flyga hem. Det var så kul att ha er här. Ni är hjärtligt välkomna tillbaka. Det finns ju faktiskt fler affärer vi inte har varit i?! Och självklart ser vi framemot att få uppleva fler utflykter.
/Ingeborg
Vännerna var i Beijing i en vecka och vi träffades så mycket man kan mitt i vardagen. Det var lek hemma hos oss, restaurangbesök och slutligen sov de över hos oss sin sista helg. Då ville vi upleva något speciellt som vi inte hade sett förut. Vi fastnade för Silverpagoderna som är ett tempelområde en timme utanför Beijing. Nu finns det bara en fåtal pagoder kvar men området är vackert och man kan vandra uppför "silverbergen".
Vi hyrde två chaufförer som körde bägge familjerna och Lova fram och tillbaka till Silverpagoderna. Resan var lång men med en fantstiskt utsikt. Det var slingriga vägar med berg runt omkring. Vi åkte förbi tåg med kolvagnar som var så många att vi varken kunde se början eller slutet på tågraden.
Det var strålande sol men med en kall vind.
Här ser ni de pagoder som finns bevarade.
Innan vi började vår vandring upp till toppen tog vi vår matsäck här vid foten av berget. Barnen sprang omkring och undersökte området.
Lova tyckte det var en toppenutflykt. Hon kräktes visserligen i bilen på hitvägen men att vara ute i solen och klättra i berg var helt OK.
Glada kompisar har fikapaus innan klättrandet.
Nu är vi på väg uppför. Det var högt! Men vi tog paus och fick ny energi av medhavda nötter.
Här är vi på en av plattformar som fanns på vägen. Långt nedanför vid fötterna kan ni skymta pagoderna. Bakom männen långt borta i bergen kunde vi se kinesiska muren slingra sig upp för bergen.
Det var en fantastisk utsikt. Från denna plattform var det en klättringsdel kvar till yttersta toppen. Men vi valde att stanna här. Vi skulle ju också få ner 5 barn och en hund för alla trapporna igen. Nerför var nästan mer kusligt då det låg löv överallt och det var lätt att halka.
Väl nere väntade våra chaufförer och tog oss hem igen. Då var vi möra, trötta och hungriga. Vi gick till vår lokala restaurang och åt god mat.
Dagen efter var det dags för vännerna (med rejäl packning) att flyga hem. Det var så kul att ha er här. Ni är hjärtligt välkomna tillbaka. Det finns ju faktiskt fler affärer vi inte har varit i?! Och självklart ser vi framemot att få uppleva fler utflykter.
/Ingeborg
Invigning av skolan
Förra onsdagen fick barnen ledigt och flyttlasset för skolan gick. Skolans gamla lokaler hade visat sig varit brandfarliga och alldeles för små när elevantalet växte. De nya lokalerna ligger i ett annat område och skulle varit klara för en månad sedan. På så vis skulle det vara gott om tid att få huset undersökt, laga till sådant man upptäckt inte fungerar. Men verkligheten blir inte alltid som man vill. Tyvärr upptäckte vi att bygget inte var klart trots att byggfirman hade fått extra tid då datum för flyttlasset ändrades. Så tidigt på fredag morgon hade vi ett extra insatt styrelsemöte och beslutade att skolstarten fick skjutas upp ytterligare en vecka. Skolbarnen skulle dock via sina fröknar få hemuppgifter samt göra några utflykter under veckan som kom. Förutom på torsdagen då en officiell invigning skulle ske, det vill säga idag.
Klockan 10.00 slogs portarna upp till den nya skolan. Den blev mycket lyckad, hemtrevlig och pampig på en gång!
Här står Miriam och hennes kompis framför skolan.
Inne i entrén fanns det sittplatser till speciellt inbjudna gäster samt gott om plats för alla föräldrar som var med. På bilden ser ni ambassadören Mikael Lindström och hans fru Kerstin.
På scenen stod alla skolbarnen och sjöng. Som vanligt fick jag tårar i ögonen. Ser ni Miriam bredvid mikrofonen?
Här står rektor Mona Nyberg och två av eleverna på skolan som hjälpte henne med presentationen på kinesiska.
En av hedersgästerna var utbildningsminister Jan Björklund som hade med sig en present från regeringen; brännbollsattiraljer.
Här klipper Jan bandet och skolan är nu officellt invigd. Skolverksamheten startar dock inte förrän på måndag. Förhoppningsvis...!
Utbildningsministern fick också trycka sin hand i gips.
Eleverna hade sytt flaggor från de länder som finns representerade på skolan.
Den sista sången stod de äldre klasserna för. De sjöng "We are the world".
Under sångens sista refräng sprutade det konfetti från taket till allas förvåning och förtjusning.
Ingeborg
Klockan 10.00 slogs portarna upp till den nya skolan. Den blev mycket lyckad, hemtrevlig och pampig på en gång!
Här står Miriam och hennes kompis framför skolan.
Inne i entrén fanns det sittplatser till speciellt inbjudna gäster samt gott om plats för alla föräldrar som var med. På bilden ser ni ambassadören Mikael Lindström och hans fru Kerstin.
På scenen stod alla skolbarnen och sjöng. Som vanligt fick jag tårar i ögonen. Ser ni Miriam bredvid mikrofonen?
Här står rektor Mona Nyberg och två av eleverna på skolan som hjälpte henne med presentationen på kinesiska.
En av hedersgästerna var utbildningsminister Jan Björklund som hade med sig en present från regeringen; brännbollsattiraljer.
Här klipper Jan bandet och skolan är nu officellt invigd. Skolverksamheten startar dock inte förrän på måndag. Förhoppningsvis...!
Utbildningsministern fick också trycka sin hand i gips.
Eleverna hade sytt flaggor från de länder som finns representerade på skolan.
Den sista sången stod de äldre klasserna för. De sjöng "We are the world".
Under sångens sista refräng sprutade det konfetti från taket till allas förvåning och förtjusning.
Ingeborg
Att lära sig kinesiska
Nu har vi bott i Kina i snart 5 månader. Under denna tid har vi tränat kinesiska på lite olika sätt. Det självklara sättet är att ju genom att bo och verka i landet lär man sig käcka uttryck såsom sväng vänster, för dyrt, tre barn och Sverige. Men vi har ju också haft vår privatlärare som har kommit hem till oss och haft lektioner en till två gånger i veckan. Vår lärare heter Chenchao och har mycket tålamod. Han tröttnar inte på att för tionde gången säga till oss att uttalet inte var bra.
Kinesiska är inte som andra språk. Hade jag bott i ett europeiskt land i fem månader och studerat hade jag varit mycket mer självgående i talet än vad jag är i kinesiskan. Det finns inget att hänga upp kunskapen på i detta främmande språk. Ändå är grammatiken otroligt enkelt uppbyggd.
För ett par veckor sedan förändrade vi våra studier. Ulf fortsatte med Chenchao och jag har börjat i en grupp som studerar två timmar två gånger i veckan. Det sätter lite större press på mig att göra läxorna och våga börja prata. Jag har ju som mål att lära mig detta språk. Och för att kunna det fullt ut (så mycket det nu går) behöver jag lära mig tecken också. Så sedan tre veckor tillbaka går jag tre timmar i veckan på en kurs där vi lär oss tecken. Det är vansinnigt roligt och fruktansvärt svårt!
När man lär sig tecken får man först lära sig tecknens grundstreck och deras namn. När man skriver ett ord ska man sedan högt säga vilka streck man ritar och rita de i rätt ordning. För mig tillkommer det sedan att veta vad tecknet betyder. Vår lärare kan be mig komma fram till tavlan och skriva shang (andra tonen). Vad betydde nu shang tänker jag och hur såg tecknet ut, vilket streck började man med och vad heter de? Jag är då ganska svettig och börjar se nervös ut. Mina klasskamrater brukar då teaterviska; börja med en shu (ett av grundstrecken). Det hjälper en mycket när man sitter säkert i stolen men framme vid tavlan är man så låst att allt är som bortblåst.
Till slut ofta med hjälp av fröken har man till slut skrivit shang och använt en shu och två heng.
Då fortsätter hon och ber mig sätta in ordet i en mening. Har jag tur har jag fått ett ord som jag är säker på och kan lätt bilda flera ord annars får jag stå där med skammen. Och det får vi alla göra titt som tätt. Det kräver oerhört mycket tid och motivation att få tecknen att fastna i huvudet. Men det är roligt!!
Nu börjar talet lossna också. Jag kommer på mig själv att inte ge taxichaufförer något kort när vi ska åka. Istället säger jag vart vi ska och förstår han inte så fortsätter jag att förklara var destinationen ligger. Till exempel:
wo(3) qu(4) Jialefu(142).
Jag ska till Carrefour.
Siffrorna bakom orden berättar hur jag ska betona orden. Taxichauffören förstår inte. Då kan jag fortsätta med:
Jialefu (142) zai(4) Xinbake(114) fuijin(44)
Carrefour är nära Starbucks.
Vanligtvis förstår han då och säger någon lång fras som jag inte alls förstår, då tror han nämligen att jag pratar kinesiska. Då nickar jag och ler.
Ulf som fortsätter med Chenchao får också mer press på sig i och med att vi inte längre är två som kan svara på frågorna. Han kan också var mer flexibel när det gäller tider och ta lektioner i samband med arbetstiderna.
Nu precis kom Shao (vår ayi) in och berättade att hon går över till en kompis men att det kommer vatten leverat till huset. Jag förstod allt och det är så häftigt!! Nu måste jag dock återvända till teckenstudierna och rita alla tecken vi lärt oss på rätt sätt på lappar som jag kan öva med. PUH!
/Ingeborg
Kinesiska är inte som andra språk. Hade jag bott i ett europeiskt land i fem månader och studerat hade jag varit mycket mer självgående i talet än vad jag är i kinesiskan. Det finns inget att hänga upp kunskapen på i detta främmande språk. Ändå är grammatiken otroligt enkelt uppbyggd.
För ett par veckor sedan förändrade vi våra studier. Ulf fortsatte med Chenchao och jag har börjat i en grupp som studerar två timmar två gånger i veckan. Det sätter lite större press på mig att göra läxorna och våga börja prata. Jag har ju som mål att lära mig detta språk. Och för att kunna det fullt ut (så mycket det nu går) behöver jag lära mig tecken också. Så sedan tre veckor tillbaka går jag tre timmar i veckan på en kurs där vi lär oss tecken. Det är vansinnigt roligt och fruktansvärt svårt!
När man lär sig tecken får man först lära sig tecknens grundstreck och deras namn. När man skriver ett ord ska man sedan högt säga vilka streck man ritar och rita de i rätt ordning. För mig tillkommer det sedan att veta vad tecknet betyder. Vår lärare kan be mig komma fram till tavlan och skriva shang (andra tonen). Vad betydde nu shang tänker jag och hur såg tecknet ut, vilket streck började man med och vad heter de? Jag är då ganska svettig och börjar se nervös ut. Mina klasskamrater brukar då teaterviska; börja med en shu (ett av grundstrecken). Det hjälper en mycket när man sitter säkert i stolen men framme vid tavlan är man så låst att allt är som bortblåst.
Till slut ofta med hjälp av fröken har man till slut skrivit shang och använt en shu och två heng.
Då fortsätter hon och ber mig sätta in ordet i en mening. Har jag tur har jag fått ett ord som jag är säker på och kan lätt bilda flera ord annars får jag stå där med skammen. Och det får vi alla göra titt som tätt. Det kräver oerhört mycket tid och motivation att få tecknen att fastna i huvudet. Men det är roligt!!
Nu börjar talet lossna också. Jag kommer på mig själv att inte ge taxichaufförer något kort när vi ska åka. Istället säger jag vart vi ska och förstår han inte så fortsätter jag att förklara var destinationen ligger. Till exempel:
wo(3) qu(4) Jialefu(142).
Jag ska till Carrefour.
Siffrorna bakom orden berättar hur jag ska betona orden. Taxichauffören förstår inte. Då kan jag fortsätta med:
Jialefu (142) zai(4) Xinbake(114) fuijin(44)
Carrefour är nära Starbucks.
Vanligtvis förstår han då och säger någon lång fras som jag inte alls förstår, då tror han nämligen att jag pratar kinesiska. Då nickar jag och ler.
Ulf som fortsätter med Chenchao får också mer press på sig i och med att vi inte längre är två som kan svara på frågorna. Han kan också var mer flexibel när det gäller tider och ta lektioner i samband med arbetstiderna.
Nu precis kom Shao (vår ayi) in och berättade att hon går över till en kompis men att det kommer vatten leverat till huset. Jag förstod allt och det är så häftigt!! Nu måste jag dock återvända till teckenstudierna och rita alla tecken vi lärt oss på rätt sätt på lappar som jag kan öva med. PUH!
/Ingeborg
Happy Halloween
I fredags var det halloween. I Sverige brukade vi fira det med en festlig middag, barnen brukar vara utklädda och så har vi förstås godis om någon skulle ringa på. Edvin, Alfred och Miriam har aldrig själva ringt på hos andra. Då jag förstod att det var många barn som i området brukade göra "bus eller godis" köpte jag hem massor av godis.
När skolan var slut hörde jag på skolgården att de barn som ville kunde samlas klockan 18.00 för en gemensam vadnring. Det var bara att ringa till Ulf som på vägen hem fick fixa utklädningskläder. Något sådant hade vi ju inte med oss från Sverige.
Här kan ni nu se dem:
Barnen är redo att ge sig ut.
En hemsk pirat med godispåsen i högsta hugg.
Barnen kom hem med så mycket godis att de inte orkade äta upp det på kvällen. Under kvällens gång kom det dessutom hem ett par gäng till som frågade oss om "bus eller godis".
/Ingeborg
När skolan var slut hörde jag på skolgården att de barn som ville kunde samlas klockan 18.00 för en gemensam vadnring. Det var bara att ringa till Ulf som på vägen hem fick fixa utklädningskläder. Något sådant hade vi ju inte med oss från Sverige.
Här kan ni nu se dem:
Barnen är redo att ge sig ut.
En hemsk pirat med godispåsen i högsta hugg.
Barnen kom hem med så mycket godis att de inte orkade äta upp det på kvällen. Under kvällens gång kom det dessutom hem ett par gäng till som frågade oss om "bus eller godis".
/Ingeborg
Ett litet pensionat vid muren
Gullan och Michael har varit på besök. De har turistat runt i Beijing, provat på olika shoppingställen, varit på museum och självklart umgåtts med oss. Barnen, Ulf och jag har ju vår vardag som pågår oavsett gäster, men till helgen ville vi hitta på något speciellt tillsamans. Med hjälp av vår lärare i kinesiska hade vi bokat ett pensionat i en by bredvid Mutianyu. Det är en del av muren som Gullan och Michael inte hade besökt tidigare.
Vi hade hyrt en chaufför som tog oss upp till det lilla pensionatet. Huset var byggt som en hutong med en innergård där det fanns en damm samt kryddplantering. Värdparet pratade ingen engelska så det var bara att göra sig förstådd på kinesiska. Vi talade om att vi ville ha middag klockan sju och fick för en billig summa skjuts upp till muren.
Väl uppe vid muren tog vi oss upp till linbanan. Några bärare erbjöd sig att hjälpa Gullan upp till banan i en bärstol. Men de började på priset 1200 RMB och när de väl var nere vid 100 så var vi nästan uppe och inte intresserade.
Här är Ulf och Michael utanför pensionatet.
Vi fick åka med en liten buss utan stolar upp till muren. Miriam sitter på en liten pall.
Efter att äntligen ha kommit upp till linbanan ser vi till vår förvåning att just i denna vagn satt Bill Clinton när han var på muren 28 juni 1998.
Muren är alltid lika sagolik. Vi vandrade ett par kilometer och förundrades. Denna gång var det inte lika varmt som i somras.
Alfred beundrar utsikten.
Även denna gång åkte vi bob ner. Det var vansinnigt kul!
På kvällen kom värdinnan och visade mig ett papper med tecken. Jag förstod att det var maträtter som jag kunde välja mellan. Men jag fattade ju ingenting. Hon tog med mig ut på innergården och visade på dammen med fisk. Jag nickade och sa att hon kunde överraska oss med maten. På bilden ser ni när värden fångade upp vår fisk som han sedan grillade.
Maten var fantastiskt. Vi fick in rätt efter rätt och allt var mycket fint lagat. Till detta drack vi öl och läsk. På kvällen började det att bli kallt, men i allrummet satte de på värmen. Det finns inte så mycket att göra på ett litet pensionat. Men vi spelade kort, blev bjudna på sprit från värden och åt svenskt godis.
Det var spännande att få vara med en kinesisk familj.
När det var dags att sova hade vi tre olika rum. Ulf, barnen och jag skulle ha en traditionell säng av sten där man eldar under den så att det blir som att sova på en kamin. Det skulle vara lite för hårt för Gullan så Gullan och Michael fick varsitt rum med riktiga sängar. Deras rum var dock utan värme. Vilken upplevelse! För oss en stenhård men varm natt och för Gullan och Michael en mycket kall natt.
Ulf och jag vaknade vid sex-tiden och tog en promenad. Det var ljuvligt att gå omkring i den tysta byn och höra enstaka hundar skälla. Väl hemma och en bra stund senare var det dags för frukost. Det var kinesisk frukost. Vi tror att det var soyamjölksvälling och någon slags majsvälling samt en risrätt med kött. det var annorlunda och mycket gott. Soyamjölksvällingen smakade som kolamjölk.
Innan chauffören skulle köra hem oss hann vi med en utflykt till. Vi tog en bil till Hongluoparken. Det är ett buddistiskt tempelområde med vacker natur och strövmöjligheter. Vi vandrade runt i parken och stötte bland annat på dessa stenfigurer i skogen. Det fanns flera hundra av dem. Alla hade röda mantlar på sig och ingen såg likadan ut. Vi tänkte att det kanske var gravar.
I parken fanns också en slags bergochdalbana som man kunde ta. Vi åkte upp och ner för hela berget. Förut fick man köra vagnen nerför berget själv men nu satt vi ihop flera stycken coh en förare tog oss ner för berget. Troligtvis hade det hänt för många olyckor.
Efter att ha vandrat i parken tog vi lunch i restaurangen utanför i väntan på chauffören som skulle ta oss tillbaka till pensionatet.
Väl framme vid pensionatet stod det poliser utmed hela vägen. Det visade sig att några höjdare från Europa/Asien-mötet skulle upp till muren. En stund efter att vi hade åkt stängdes hela vägen av för att höjdarna skulle komma fram på ett bra sätt.
Det var en lyckad upplevelse.
/Ingeborg
Vi hade hyrt en chaufför som tog oss upp till det lilla pensionatet. Huset var byggt som en hutong med en innergård där det fanns en damm samt kryddplantering. Värdparet pratade ingen engelska så det var bara att göra sig förstådd på kinesiska. Vi talade om att vi ville ha middag klockan sju och fick för en billig summa skjuts upp till muren.
Väl uppe vid muren tog vi oss upp till linbanan. Några bärare erbjöd sig att hjälpa Gullan upp till banan i en bärstol. Men de började på priset 1200 RMB och när de väl var nere vid 100 så var vi nästan uppe och inte intresserade.
Här är Ulf och Michael utanför pensionatet.
Vi fick åka med en liten buss utan stolar upp till muren. Miriam sitter på en liten pall.
Efter att äntligen ha kommit upp till linbanan ser vi till vår förvåning att just i denna vagn satt Bill Clinton när han var på muren 28 juni 1998.
Muren är alltid lika sagolik. Vi vandrade ett par kilometer och förundrades. Denna gång var det inte lika varmt som i somras.
Alfred beundrar utsikten.
Även denna gång åkte vi bob ner. Det var vansinnigt kul!
På kvällen kom värdinnan och visade mig ett papper med tecken. Jag förstod att det var maträtter som jag kunde välja mellan. Men jag fattade ju ingenting. Hon tog med mig ut på innergården och visade på dammen med fisk. Jag nickade och sa att hon kunde överraska oss med maten. På bilden ser ni när värden fångade upp vår fisk som han sedan grillade.
Maten var fantastiskt. Vi fick in rätt efter rätt och allt var mycket fint lagat. Till detta drack vi öl och läsk. På kvällen började det att bli kallt, men i allrummet satte de på värmen. Det finns inte så mycket att göra på ett litet pensionat. Men vi spelade kort, blev bjudna på sprit från värden och åt svenskt godis.
Det var spännande att få vara med en kinesisk familj.
När det var dags att sova hade vi tre olika rum. Ulf, barnen och jag skulle ha en traditionell säng av sten där man eldar under den så att det blir som att sova på en kamin. Det skulle vara lite för hårt för Gullan så Gullan och Michael fick varsitt rum med riktiga sängar. Deras rum var dock utan värme. Vilken upplevelse! För oss en stenhård men varm natt och för Gullan och Michael en mycket kall natt.
Ulf och jag vaknade vid sex-tiden och tog en promenad. Det var ljuvligt att gå omkring i den tysta byn och höra enstaka hundar skälla. Väl hemma och en bra stund senare var det dags för frukost. Det var kinesisk frukost. Vi tror att det var soyamjölksvälling och någon slags majsvälling samt en risrätt med kött. det var annorlunda och mycket gott. Soyamjölksvällingen smakade som kolamjölk.
Innan chauffören skulle köra hem oss hann vi med en utflykt till. Vi tog en bil till Hongluoparken. Det är ett buddistiskt tempelområde med vacker natur och strövmöjligheter. Vi vandrade runt i parken och stötte bland annat på dessa stenfigurer i skogen. Det fanns flera hundra av dem. Alla hade röda mantlar på sig och ingen såg likadan ut. Vi tänkte att det kanske var gravar.
I parken fanns också en slags bergochdalbana som man kunde ta. Vi åkte upp och ner för hela berget. Förut fick man köra vagnen nerför berget själv men nu satt vi ihop flera stycken coh en förare tog oss ner för berget. Troligtvis hade det hänt för många olyckor.
Efter att ha vandrat i parken tog vi lunch i restaurangen utanför i väntan på chauffören som skulle ta oss tillbaka till pensionatet.
Väl framme vid pensionatet stod det poliser utmed hela vägen. Det visade sig att några höjdare från Europa/Asien-mötet skulle upp till muren. En stund efter att vi hade åkt stängdes hela vägen av för att höjdarna skulle komma fram på ett bra sätt.
Det var en lyckad upplevelse.
/Ingeborg
Lova!
Efter våra äventyr med hamstrar i Kina var vi nu redo för ett något större och förhoppningsvis tåligare djur. När vi väl hade börjat fundera på hund tog vi reda på lite mer om hunduppfödning här i landet. Tyvärr har djurskyddslagar och attityder till husdjur inte lika hög status som i Sverige. Djur som säljs i butikerna tas ofta alldeles för tidigt från sina mammor och har ibland till och med preparat i sig för att verka lugnare eller finare. Man kan också köpa hund från marknader men där finns lika lite kontroll och regler kring dessa försäljningar.
Vi hittade på nätet ett hundstall där man kunde adoptera en hund. Det passade oss bättre. Då vet vi att hunden har haft en dålig start men är väl omhändertagen på stallet. Likaså kunde vi där välja en något äldre hund då vi kände att men tre barn i familjen kan det vara skönt att skippa valpstadiet (hur gulligt det än kan vara).
En onsdag för ett par veckor sedan åkte jag ut till hundstallet. Där fanns sammanlagt 600 djur på en mycket stor yta. De flesta hundarna gick fritt men en del aggressiva hade egna hundgårdar. När jag gick in möttes jag av ett tiotal små hundar som alla ville bli klappade. Hur skulle jag kunna välja?
En amerikanska som heter Michelle var med och pratade om hundarna och visade mig runt på stället. Vi valde Lova därför att hon var nyfiken, ville komma upp i knäet och inte var så stor. Hennes kinesiska namn är Fuwa men vi försvenskade det till Lova.
I lördags hämtade vi hem vår nya familjemedlem från hundstallet. När barnen och jag åkte för att hämta henne var vi alla ganska så nervösa och uppspelta. Men Lova kom genast fram och ville bli klappad av oss alla fyra. Vi åkte direkt till veterinären och gjorde en medicinsk kontroll och ett bad. Nästa vecka ska hon få vaccinationssprutor. På hundstallet ger de sprutor men för att få bevis på att hon har till exempel rabiesspruta rekommenderar dem att man ger ytterligare en dos och får då en stämpel i hennes vaccinationsbok.
Väl hemma var hon lite otrygg och la sig under stolar och bord. Sin korg fattade hon inte alls var det var. Första promenaden var svår. Hon har väl aldrig gått i koppel förut. Hon varken åt eller kissade förrän på kvällen. På natten låg hon precis nedanför vår säng.
Andra dagen var hon mycket gladare och upptäckte sin korg. På natten bestämde vi oss för att hon inte skulle få vara i vårt sovrum. Jag ställde mig bredbent i dörröppningen och tog plats. Om ni har sett Ceasar Millans hundprogram så var det så jag gjorde. Jag visade med kroppspråk och energi att jag var flockledaren. När jag flyttade mig kröp hon in i rummet. Efter fem flyttningar av hunden vände hon på klacken och gick och la sig i sin korg.
Nu kommer lite bilder på vår nya familjemedlem.
Lova njuter av solen ute på vår innergård.
En närbild av hennes lilla huvud.
Lova har upptäckt sin korg.
Lova njuter av total uppmärksamhet och goseri.
Ingeborg
.
Att ha ayi samt lite om vad har hänt hos oss på sistone
Jag har länge tänkt att berätta för er om vår ayi, alltså vår hemhjälp, och våra tankar kring detta men det har varit svårt att formulera. Som svensk är jag van vid att klara av allt själv. Vi hämtar, lämnar vid skolan, tvättar, lagar mat, plockar undan och har dåligt samvete for att vi allt för sällan stryker eller skurar golv efter den snabba obligatoriska dammsugningen.
Här lönearbetar jag inte för tillfället. Vi bor i ett fint hus där vi inte behöver sköta trädgården. Barnen går i en skola inom gångavstånd. Varför i hela friden skulle vi behöva någon hemhjälp?
De flesta grannar har en eller två ayi. Det är kvinnor som för en liten lön arbetar i ditt hem och tar hand om de vardagliga bestyren. Under sommaren, när vi precis flyttat in, ringde flera kvinnor på dörren och erbjöd sig att arbeta som vår ayi. Vi sa hela tiden nej. Till slut träffade jag på en svensk man som skulle åka hem. Han sökte efter en ny familj till sin ayi som enbart arbetade tre dagar i veckan samt tre timmar pa lördagen. Det kanske vore något for oss, tänkte jag. För visst har vi alla drömt om ett lyxigare liv där man slipper göra de tråkiga delarna av hushållsarbetet.
Efter en intervju och en löneforhöjning började Shao hos oss. Hon bor inom cykelavstånd och har make och en son på 19 år. Hon städar, tvättar, stryker och lagar ibland mat.
Det är oförskämt skönt för Ulf och mig att slippa stryka skjortor och tvätta fönster samtidigt som det inte känns är helt bekvämt att ha någon i sitt hus. Hur kan jag rättfärdiga att jag sitter vid datorn och skriver i bloggen samtidigt som hon diskar och stryker? Ibland går jag till och med upp lite tidigare på morgonen för att plocka undan lite innan hon kommer...
Kommunikationen är annars det som är svårast. Hon säger något och jag förstår väldigt lite. Jag ber henne göra något och hon förstår lika lite. Viljan att kommunicera finns dock och vi skrattar båda åt att vi inte förstår varandra. Ibland om det är något speciellt som ska sägas använder vi vår lärare i kinesiska som tolk. Då kan vi berätta mer om vad vi vill och hon kan till exempel be oss köpa en riskokare.
De sista veckorna har det blivit lättare att prata med varandra. Jag har fått ett större ordförråd och kan säga idag och i morgon och jag tror att vi är mer trygga med varandra.
För tre veckor sedan fick vi ett litet chockbesked av vår bostadsmäklare. Vår hyresvärd har sålt huset och den nye värden ville att vi skulle flytta ut inom sex veckor. I panik fick vi titta på mängder av hus och fundera på var vi skulle kunna bo. Detta precis när vi kände att vi hade börjat få upp saker på väggarna.
Efter den första helgen av hustittande lugnade vi ner oss och läste vårt kontrakt. Där står det på svart och vitt att kontraktet inte får brytas. Vi började att kräva kompensation via ombudet och vägrade titta på fler hus med ombudet innan det var klart med oklarheterna kring vårt kontrakt. Samtidigt hade vi fått kontakt med en annan mäklare som kunde visa oss fler hus i det område vi vi var mest intresserade av.
Så igår fick vi äntligen besked att hyresvärden ska betala två månadshyror som straff för det brutna kontraktet och utflyttningsdatum blir 20 december. Med vår nya mäklare har vi dessutom hittat ett hus där förhandlingar kring kontrakt pågår.
Så till jul bor vi i ett nytt hus i ett nytt område.
Här är utsidan av huset som förhoppningsvis blir vårt.
Här ser ni en del av vardagsrummet.
Här är en del av trädgården från det andra vardagsrummet i huset. Innan vi flyttar in ska det målas om och beställas många nya möbler.
Detta är ju inte det ända som har hänt här sen sist. Som ni märker har vi äntligen ändrat tangentbordet till ett svenskt, (vilket ibland i och för sig ställer till problem i att vi inte längre hittar andra symboler). Vi har haft besök av Ulfs mamma Gullan och lillebror Michael. Vi har adopterat en hund. Så håll utkik på bloggen för inom kort kommer mer om familjens Andreassons äventyr i Kina.
Ingeborg
Här lönearbetar jag inte för tillfället. Vi bor i ett fint hus där vi inte behöver sköta trädgården. Barnen går i en skola inom gångavstånd. Varför i hela friden skulle vi behöva någon hemhjälp?
De flesta grannar har en eller två ayi. Det är kvinnor som för en liten lön arbetar i ditt hem och tar hand om de vardagliga bestyren. Under sommaren, när vi precis flyttat in, ringde flera kvinnor på dörren och erbjöd sig att arbeta som vår ayi. Vi sa hela tiden nej. Till slut träffade jag på en svensk man som skulle åka hem. Han sökte efter en ny familj till sin ayi som enbart arbetade tre dagar i veckan samt tre timmar pa lördagen. Det kanske vore något for oss, tänkte jag. För visst har vi alla drömt om ett lyxigare liv där man slipper göra de tråkiga delarna av hushållsarbetet.
Efter en intervju och en löneforhöjning började Shao hos oss. Hon bor inom cykelavstånd och har make och en son på 19 år. Hon städar, tvättar, stryker och lagar ibland mat.
Det är oförskämt skönt för Ulf och mig att slippa stryka skjortor och tvätta fönster samtidigt som det inte känns är helt bekvämt att ha någon i sitt hus. Hur kan jag rättfärdiga att jag sitter vid datorn och skriver i bloggen samtidigt som hon diskar och stryker? Ibland går jag till och med upp lite tidigare på morgonen för att plocka undan lite innan hon kommer...
Kommunikationen är annars det som är svårast. Hon säger något och jag förstår väldigt lite. Jag ber henne göra något och hon förstår lika lite. Viljan att kommunicera finns dock och vi skrattar båda åt att vi inte förstår varandra. Ibland om det är något speciellt som ska sägas använder vi vår lärare i kinesiska som tolk. Då kan vi berätta mer om vad vi vill och hon kan till exempel be oss köpa en riskokare.
De sista veckorna har det blivit lättare att prata med varandra. Jag har fått ett större ordförråd och kan säga idag och i morgon och jag tror att vi är mer trygga med varandra.
För tre veckor sedan fick vi ett litet chockbesked av vår bostadsmäklare. Vår hyresvärd har sålt huset och den nye värden ville att vi skulle flytta ut inom sex veckor. I panik fick vi titta på mängder av hus och fundera på var vi skulle kunna bo. Detta precis när vi kände att vi hade börjat få upp saker på väggarna.
Efter den första helgen av hustittande lugnade vi ner oss och läste vårt kontrakt. Där står det på svart och vitt att kontraktet inte får brytas. Vi började att kräva kompensation via ombudet och vägrade titta på fler hus med ombudet innan det var klart med oklarheterna kring vårt kontrakt. Samtidigt hade vi fått kontakt med en annan mäklare som kunde visa oss fler hus i det område vi vi var mest intresserade av.
Så igår fick vi äntligen besked att hyresvärden ska betala två månadshyror som straff för det brutna kontraktet och utflyttningsdatum blir 20 december. Med vår nya mäklare har vi dessutom hittat ett hus där förhandlingar kring kontrakt pågår.
Så till jul bor vi i ett nytt hus i ett nytt område.
Här är utsidan av huset som förhoppningsvis blir vårt.
Här ser ni en del av vardagsrummet.
Här är en del av trädgården från det andra vardagsrummet i huset. Innan vi flyttar in ska det målas om och beställas många nya möbler.
Detta är ju inte det ända som har hänt här sen sist. Som ni märker har vi äntligen ändrat tangentbordet till ett svenskt, (vilket ibland i och för sig ställer till problem i att vi inte längre hittar andra symboler). Vi har haft besök av Ulfs mamma Gullan och lillebror Michael. Vi har adopterat en hund. Så håll utkik på bloggen för inom kort kommer mer om familjens Andreassons äventyr i Kina.
Ingeborg
