Ny skola för Edvin
Skolan började igen förra veckan. Miriam och Alfred återvände till MSB som i år öppnade i nya lokaler. Miriam går i trean och Alfred i femman. Bägge fick nya fröknar och nya lokaler men välkända klasskompisar.
För Edvin var det rejäla förändringar. Han börjar på en ny skola som heter Harrow. Det är en brittisk skola med ursprung i London, men som numera har filialer i Peking och Bangkok.
Så här stilig är Edvin varje dag när han går till skolan i skoluniformen.
Det här kortet togs när Edvin och hans kompis Roger provade ut uniformen inför skolstarten.
/Ingeborg
Edvin fyller tonåring
I söndags fyllde Edvin 13. Tonårseran börjar i familjen. Jag räknade ut att från och med i söndags och 11 år framåt kommer vi vara en familj med tonårsbarn?! Nåja, nu handlar det i alla fall om Edvin.
Vi väckte honom på morgon med sång och presenter. Han fick en bok från Gullan och Michael och en Ipod touch från familjen. Alfred och Miriam hade dessutom köpt Edvins favoritläsk samt en chokladask för egna pengar till sin storebror.
Här är en bild på tårtan, tagen med Edvins nya Ipod.
Ett stort GRATTIS till Edvin!
/Ingeborg
Vi väckte honom på morgon med sång och presenter. Han fick en bok från Gullan och Michael och en Ipod touch från familjen. Alfred och Miriam hade dessutom köpt Edvins favoritläsk samt en chokladask för egna pengar till sin storebror.
Här är en bild på tårtan, tagen med Edvins nya Ipod.
Ett stort GRATTIS till Edvin!
/Ingeborg
En utflykt till Chengde
Förra veckan gjorde vi en utflykt till Chengde, som är en stad cirka 20 mil nordost om Beijing. (Det är motorväg nästan hela vägen men långt mellan rastställen och bensinmackar.) Chengde är mest känd för sitt sommarpalats. Det uppfördes på 1700-talet som ett sommresidens till kejsarfamiljen när Beijing var för varmt under sommaren. Kejsarna lät också uppföra mongoliska och tibetanska tempel i närområdet. Det skulle behaga de grupper från minioritetsbefolkningen som Kejsaren valde att ta emot i palatset.
Under åren har palatset blivit förstört, dels av japaner som under 30-talet tog över provinsen men även av kineserna själva under inbördeskrig och kulturrevolution. Nu är större delen av parken återuppbyggd och öppen som turistattraktion. Där går fortfarande, precis som på Kejsarnas tid hjortar omkring i parken.
Vi hamnade först vid ett av den åtta yttre templen som fanns i närområdet. Även om detta var en turistattraktion var de nog inte vana vid västerlänningar. All skyltning var enbart på kinesiska och de var inte särskilt hjälpsamma. Vi tog i alla fall en lång linbanetur upp mot ett berg med en speciell geologisk formation.
Här ser vi från linbanan ett av tempeln som fanns i området.
Väl uppe på toppen visades det sig att det krävdes en inköpsbiljett för att vandra in i parken upp mot bergsformationen, som ni förövrigt ser i bakgrunden. Det var det inte värt tyckte vi. Vi åt lite medhavd fika och ville ta linbanan ner igen. Då var vi tvungna att köpa nya biljetter åt oss alla fem. Vid frågan om det fanns en annan, billigare väg ner svarade hon nej. Det var bara att punga ut ytterligare 200 RMB för att komma till bilen. Även om linbaneturen var vacker var den inte värd pengarna.
Efter att ha ätit god kinesisk mat på en restaurang gick vi till sommarpalatset som på engelska hade namnet "Mountain resort". Det var en vacker park....
....och stor. Där var vackra dammar fyllda med lotusblommor, typiska kinesiska paviljonger och stora ängar. Parken var så stor att vi aldrig kom fram till området där hjortarna och påfåglarna var.
Ulf och Edvin vid ett av husen.
Miriam och en kinesisk flicka hjälps åt att forsla vatten med hjälp av det stora hjulet.
Efter att ha upplevt parken i lite över en timme tog vi bilen tillbaka till Beijing. Trots den långa, något tröttsamma bilresan, lite för dyra attraktioner var det trevligt att få upptäcka en ny stad i det relativa närområdet. Nästa gång skulle vi gärna upptäcka mer av själva staden Chengde. Den låg vackert mellan höga berg.
/Ingeborg
Under åren har palatset blivit förstört, dels av japaner som under 30-talet tog över provinsen men även av kineserna själva under inbördeskrig och kulturrevolution. Nu är större delen av parken återuppbyggd och öppen som turistattraktion. Där går fortfarande, precis som på Kejsarnas tid hjortar omkring i parken.
Vi hamnade först vid ett av den åtta yttre templen som fanns i närområdet. Även om detta var en turistattraktion var de nog inte vana vid västerlänningar. All skyltning var enbart på kinesiska och de var inte särskilt hjälpsamma. Vi tog i alla fall en lång linbanetur upp mot ett berg med en speciell geologisk formation.
Här ser vi från linbanan ett av tempeln som fanns i området.
Väl uppe på toppen visades det sig att det krävdes en inköpsbiljett för att vandra in i parken upp mot bergsformationen, som ni förövrigt ser i bakgrunden. Det var det inte värt tyckte vi. Vi åt lite medhavd fika och ville ta linbanan ner igen. Då var vi tvungna att köpa nya biljetter åt oss alla fem. Vid frågan om det fanns en annan, billigare väg ner svarade hon nej. Det var bara att punga ut ytterligare 200 RMB för att komma till bilen. Även om linbaneturen var vacker var den inte värd pengarna.
Efter att ha ätit god kinesisk mat på en restaurang gick vi till sommarpalatset som på engelska hade namnet "Mountain resort". Det var en vacker park....
....och stor. Där var vackra dammar fyllda med lotusblommor, typiska kinesiska paviljonger och stora ängar. Parken var så stor att vi aldrig kom fram till området där hjortarna och påfåglarna var.
Ulf och Edvin vid ett av husen.
Miriam och en kinesisk flicka hjälps åt att forsla vatten med hjälp av det stora hjulet.
Efter att ha upplevt parken i lite över en timme tog vi bilen tillbaka till Beijing. Trots den långa, något tröttsamma bilresan, lite för dyra attraktioner var det trevligt att få upptäcka en ny stad i det relativa närområdet. Nästa gång skulle vi gärna upptäcka mer av själva staden Chengde. Den låg vackert mellan höga berg.
/Ingeborg
Malaysia
Denna sommar blev det ingen resa till Sverige. Det är givetvis tråkigt att inte få träffa släkt och vänner - men inte så mycket att göra åt. Istället gjorde vi en resa till Malaysia. Ingeborg ordnade boende och transport. Vi valde att spendera sex nätter på ön Gemia på ostkusten av Malacka-halvön. Ön var väldigt liten och vi var lite oroliga att vi skulle bli uttråkade.
I början (och slutet) av resan fick vi övernatta i den lilla staden Kuala Terengganu. Det gick på en förmiddag att gå runt huvuddelen av innerstaden - men då var vi ganska trötta efteråt, för det var väldigt varmt.
Dagen efter bar det av med båt mot Gemia.
Så här ser den ut. På bilden syns nästan hela ön: hotellanläggningen (Gem's island resort), tre små badstränder och lite djungel.
Eftersom vi har tre barn var vi, som vanligt, tvungna att ha två rum. Våra rum stod på pålar direkt ovanför vattnet. Det var avslappnande att sitta och titta ut över sundet ovanför. Det fanns en hel del fiskar precis nedanför terassen. Ingeborg tyckte sig se hajar, men vi andra var inte riktigt övertygade.
Man kunde i princip bara gå på ena långsidan av ön, vilket från den ena änden till den andra tog uppskattningsvis 10-12 minuter. Här är Ingeborg på den ena änden.
Vattnet var väldigt ljummet. På andra sidan sundet låg en liten större ö - som syns på bilden ovan - som vi kanotade till några gånger. I sundet ska det, enligt personalen, simma tre meter stora hajar. "Inget att oroa sig för", enligt dem, "åtminstone inte för vuxna", lade de till.
Gem island var också naturreservat för uppfödning av sköldpaddor. Här får Miriam hålla en i samband med att de tvättades.
Det fanns också en mindre saltvattenpool.
Det mesta av tiden gick åt till att bada...
... och framförallt snorkla. En fantatstisk upplevelse som också barnen tog till sig.
Här äter vi glass som Gullan och Michael bjöd på för att fira Ingeborg.
Efter några dagar insåg vi till vår förvåning att stor del av personalen kom inte från Malaysia, utan Nepal. Det var migrerande arbetskraft som sökt sig dit för bättre inkomster.
Vid sidan av snorkling hyrde vi ofta kanot.
Då tog vi oss oftast över till ön på andra sidan sundet. Som synes var det långa paradisstränder, med nästan inga människor.
Ön heter förövrigt Pulau Kapas (Bomullsön) och var betydligt större än Gemia, med flera turistanläggningar.
Det var också betydligt billigare med mat och dryck på den andra ön.
En av dagarna gjorde de tre grabbarna en trecking rakt över ön. Det innebar halvsvår djungelterräng. Lite oroliga för malaria var vi, med tanke på det stillastående vattnet.
Sen fanns ju också risken att bryta nåt ben. Vid flera ställen fick vi klättra för att kunna ta ossfram. Väldigt rolig upplevelse.
Till sist kom vi fram. Efter en stunds vila var det bara att påbörja återfärden. Trötta och svettiga kom vi så småningom tillbaka till tjejerna på andra sidan ön, för vidare transport med kanot tillbaka till Gemia.
Det här blev en av de sista bilderna, då vi strax efteråt lyckades få fukt i kameran och den kunde inte användas mer under resan.
Det var en väldigt upplevelserik resa, trots att vi var nästan hela tiden på samma ställe. Vi behövde inte alls oroa oss över att tiden skulle gå långsamt. Tvärtom hade vi gärna stannat några dagar till. Malaysia har ju dock andra öar som man kan upptäcka framöver.
/Ulf
I början (och slutet) av resan fick vi övernatta i den lilla staden Kuala Terengganu. Det gick på en förmiddag att gå runt huvuddelen av innerstaden - men då var vi ganska trötta efteråt, för det var väldigt varmt.
Dagen efter bar det av med båt mot Gemia.
Så här ser den ut. På bilden syns nästan hela ön: hotellanläggningen (Gem's island resort), tre små badstränder och lite djungel.
Eftersom vi har tre barn var vi, som vanligt, tvungna att ha två rum. Våra rum stod på pålar direkt ovanför vattnet. Det var avslappnande att sitta och titta ut över sundet ovanför. Det fanns en hel del fiskar precis nedanför terassen. Ingeborg tyckte sig se hajar, men vi andra var inte riktigt övertygade.
Man kunde i princip bara gå på ena långsidan av ön, vilket från den ena änden till den andra tog uppskattningsvis 10-12 minuter. Här är Ingeborg på den ena änden.
Vattnet var väldigt ljummet. På andra sidan sundet låg en liten större ö - som syns på bilden ovan - som vi kanotade till några gånger. I sundet ska det, enligt personalen, simma tre meter stora hajar. "Inget att oroa sig för", enligt dem, "åtminstone inte för vuxna", lade de till.
Gem island var också naturreservat för uppfödning av sköldpaddor. Här får Miriam hålla en i samband med att de tvättades.
Det fanns också en mindre saltvattenpool.
Det mesta av tiden gick åt till att bada...
... och framförallt snorkla. En fantatstisk upplevelse som också barnen tog till sig.
Här äter vi glass som Gullan och Michael bjöd på för att fira Ingeborg.
Efter några dagar insåg vi till vår förvåning att stor del av personalen kom inte från Malaysia, utan Nepal. Det var migrerande arbetskraft som sökt sig dit för bättre inkomster.
Vid sidan av snorkling hyrde vi ofta kanot.
Då tog vi oss oftast över till ön på andra sidan sundet. Som synes var det långa paradisstränder, med nästan inga människor.
Ön heter förövrigt Pulau Kapas (Bomullsön) och var betydligt större än Gemia, med flera turistanläggningar.
Det var också betydligt billigare med mat och dryck på den andra ön.
En av dagarna gjorde de tre grabbarna en trecking rakt över ön. Det innebar halvsvår djungelterräng. Lite oroliga för malaria var vi, med tanke på det stillastående vattnet.
Sen fanns ju också risken att bryta nåt ben. Vid flera ställen fick vi klättra för att kunna ta ossfram. Väldigt rolig upplevelse.
Till sist kom vi fram. Efter en stunds vila var det bara att påbörja återfärden. Trötta och svettiga kom vi så småningom tillbaka till tjejerna på andra sidan ön, för vidare transport med kanot tillbaka till Gemia.
Det här blev en av de sista bilderna, då vi strax efteråt lyckades få fukt i kameran och den kunde inte användas mer under resan.
Det var en väldigt upplevelserik resa, trots att vi var nästan hela tiden på samma ställe. Vi behövde inte alls oroa oss över att tiden skulle gå långsamt. Tvärtom hade vi gärna stannat några dagar till. Malaysia har ju dock andra öar som man kan upptäcka framöver.
/Ulf
