andreassonikina

I fredags tog vi taxi till ett vattenland som vi hittat tips om pa natet; Crab Island. Nagot forvanade blev vi nar vi upptackte att istallet for att aka over hela staden sa lag stallet faktiskt nara, nastan promenadavstand. Det ar svart att beskriva Crab Island med nagra fa ord. Det var pa satt och vis som ett vanligt vattenland med rutschkanor och fejkad sandstrand. Men det fanns ocksa en skon 70-talskansla over stallet, med bl.a. en smavulgar delfinvagg vid poolen. Musiken var ett kapitel for sig. Knepigt hopkok av karibiskt och gammal hederlig disco. Ett pitoreskt inslag var de pooler dar man kunde fiska guldfiskar som man sedan kunde ta med sig hem i en plastpase. Tyvarr var Crab Island lite pa dekis: fargen flagnade pa flera stallen och det fanns hal har och dar. I rutschkanan upptackte jag att det var si och sa med sakerheten. Dacket jag svischade fram pa snurrade runt och valte vilket gav mig skrapsar och en smartande nacke.

Varre var att jag inte tankte pa att smorja in mig med solkram. Fororeningarna over staden - som skyddade ens kropp mot solen - har forsvunnit sa fort att man inte tanker pa att man faktiskt ar ganska langt soderut. Det ar kanske en klen ursakt for min glomska, men det ar den enda  jag har. De senaste dagarna har jag varit lika rod som den kinesiska flaggan. Lyckligtvis klarade sig barnen undan svidande solbranna. De hade forberett huden genom att bada i grannomradets utomhuspool, val insmorda.



Alfred och Miriam kastar sig ut i den stora barnrutschkanan.



En tuff kille framfor barnpoolen.



Edvin och jag - innan solen brande upp mig. I bakgrunden syns rutschkanan som nastan gav mig en whiplash-skada.



Familjen efter en tur i vagorna. Notera delfinvaggen.



Tva badande tjejer.


/Ulf